tisdag 12 juli 2011

Hundtankar .....


Har gjort något farligt ... jag har tittat på valpar ... små valpar och dessutom rätt ras ..... det är liite farligt för det har ryckt i hundtarmen ett bra tag nu.

Saknar Elwis något så förfärligt mycket. Malin tar sin plats men det fattas mej en hund ...... en schäfer såklart.

- x -

Jag ska berätta lite om mitt hundliv .... el vårt hundliv, familjens.

- x -
Första schäfern var Akito, Hassan av Ulfsäter. En svart, lite långhårig herre som hade mycket inom sej. Han var hård och mjuk på en och samma gång. L-testades med höga poäng och protokollet visade också att han var en hårding. Både bra och inte bra. Lite svår att föra för mej eftersom han hade så mycket inom sej, bra karl .... nej hund, klarar sej själv. Men aldrig någonsin gick han ur hand men visade ibland att han inte var klar med figuranten, slängde blickar bakåt men följde lugnt med .... jag sitter och ler .... minns.


Akito, Hassan av Ulfsäter, gammal avfotad bild

Akito fick en son, ZakkoKazhan, kallades för Zacko, som vi behöll. En stor och fin grabb. Hans stora specialitet var att åka lådbil! Japp, deet var kul. Ungarna hade tillverkat en fin lådbil och däri satte de Zacko och han satt kvar. Satt och tittade sej omkring och det togs kurvor och det kördes fram och tillbaka fram och tillbaka med en schäfer på sittplatsen i lugn och ro. Snäll och samtidigt rätt lik sin far i hårdhet. Jag tyckte det verkade mycket lovande. Allt eftersom tiden gick märktes det en spänning mellan far och son. Så länge som Zacko höll sej på sin kant var allt helt okej.  Dessutom började Zackos humör att växla lite, han blev inte sur direkt men han höll sej lite på sin kant och sprang inte så häftigt längre. Han hade ont och ville inte trava längre. Han travade med frambenen och galopperade med bakbenen. Det var en hemsk tid och han var inte ett år gammal ens. Vi röntgade honom och det visade sej att han var full av pålagringar, i nästan hela skelettet. Så ledsamt så tragiskt. Han gick på smärtstillande tabletter ett tag och var precis som vanligt. Men bara några veckor, sedan rasade allt. Han fick somna in.

- x -

Efter Akito kom Dante, Otis av Ulfsäter. En mjukis men med sting i. Jag tvivlade på att han skulle räcka till för tjänst och han uppfostrades med mycket glädje, positivitet och rättvisa. Att hela tiden trycka på att han gjorde saker och ting väldigt bra och det som inte var så bra bortsåg jag ifrån, ignorerade helt enkelt. Han lyftes fram på något sätt och när det var dags för hans L-test så gick han genom den rakt upp och ner, inga konstigheter och var godkänd ... lycka!


Dante, Otis av Ulfsäter, gammal avfotad bild

Han blev sjuk, han opererades och blev bättre en tid. Samtidigt hade ungtiken Mikka, Gruffa av Ulfsäter växt till sej. Hon skulle bli räddningshund inom civilförsvaret hade jag tänkt. Det var en hårding. Hon var besvärlig, hon var överallt - hon var nummer ett men var väldigt väldigt snäll och gillade människor. Höll på rättvisa, fick Dante skulle hon, kvittar vad det var. När skyddsärmen kom fram och Dante gjort sitt skulle även hon. Så det var bara att dra grunderna med henne också. Hennes räddningstjänstträning var bedrövlig egentligen ... hon letade redan i bilen på väg till träning. Hon skällde högt när jag tog ut henne ur bilen vid träning för hon hade enorma förväntningar. Ibland låste hon sej fullständigt då jag skulle ta ut henne ur bilen. Fixerade mina ögon och bara stirrade. När jag öppnade grinden till hundburen så var det bara att snabbt ställa sej åt sidan för ut flög hon med fart och hade jag inte flyttat på mej hade den smällt upp i ansiktet. Men hon var bara glad, jippiiee jag kommer ut ur bilen, jag får göra något ... jaaaaaah. Så var hon.

När vi skulle kora henne så gjorde hon likadant när vi kom till platsen. Ur bilen kommer det en gapande shäfertik, hoppar och skäller och ylar. "det är nog lika bra att ni går en promenad med henne" sa en av funktionärerna. Husse sprang en halvmil med henne och när de kom tillbaka gick hon bara på tå, men skällde inte.

Korningen gick bra, mycket bra - när hennes resultat drogs, efter avklarad godkänd exteriör, sa en av domarna "kort sagt, ho´ ä´ som e´ bra schäfertik ska va´". Det tyckte jag var det bästa betyget faktiskt, Bengt Nilsson heter han,  hade stor erfarenhet, och en av de bästa jag känner till.  Exempel - spökena som dök upp vid skogskanten. Mikka uppmärksammade dem och gick ut i kopplets längd. Spökena tog några steg - Mikka markerade med spänd kropp och iakttog, en spöket kom närmre och Mikka pendlade över till dennes sida, andra spöket tog ett steg mot oss och Mikka klev några meter åt sidan mot denne. Så höll det på tills spökena avancerat den sträcka mot oss som de skulle. Hon släppte inget av dem med blicken och pendlade från sida till sida i kopplets längd som om ... kom liite närmre du otäcka, jag finns här .. jag står här ... du kommer inte hit alltså ..... så av med skynkena och Mikka såg nästan besviken ut, jaha ... blev det inte mer ... som om hon suckade och så kom hon emot mej .. mera mera vad gör vi härnäst!

Overallen som flög upp .... Mikka flög upp och jaaaah ... nu händer det något ... jaså jaha .. hrm var det bara en overall .. äsch ... mera mera! Jaktmomentet, en trasa som flög hackigt iväg på en bana - Mikka ut och snubblar på tråden, jisses .... hon springer runt fort som attan och väntar in trasan från fel håll sas ... skitkul. Gör det en gång till och trasan hann ung 10 m för denna gång snubblade hon inte till ... mera! Mod - otäcka "gubbar", pappgubbar uppställda på rad ojämt utplacerade efter sträckan. Jag får gå genom och Mikka hålls kvar, jag försvinner. Gissa vem som hörs ... jäkla hund, kunde hon inte hålla klaffen. Migga får gå - ser gubbarna och hejdar sej, kommer igång och för varje gång hon skulle passera en pappfigge vinklar hon örat närmast den men håller hög fart i passagen och kommer fram till mej precis som om va´ fasen, är du tvungen att sticka iväg så där ... mera!

Jag kommer inte ihåg så mycket och detaljerat mer men skotten gick henne förbi, vi bor alldeles i närheten av en skjutbana så det var väl som vardag när jägarna tränar ..... efter korningens sista moment så väntade hon fortfarande på mer ....

 Dante blev sämre och två veckor efter korningen testades Mikka för tjänst. Då skulle hon till att löpa så jag tänkte att det nog inte var så bra förutsättning men jag var ju tvungen att ha en efterträdare till Dante. Det moment som vi började med var det jag var ängslig inför, att kunna slappna av och vara tyst .... Mikka avslappnad och tyst? .... jisses, det var på håret men javisst, hon klarade det och resten av testen var easy come easy go, vi benade av det ena momentet efter det andra och hon uppförde sej precis som jag förväntat mej - hon var godkänd! ... lilla besvärliga Mikka.

Då Dante togs ur tjänst pga sjukdom var Mikka redo - tyckte hon. Jag visste att hon inte hade allt klart vad det gäller lydnad och specialmomentet skydd men vi fick pröva och chansa. Hon hade ju varit med under hela sitt liv på plan och hade fått bita några gånger, visste vad sitt - stanna kvar betydde så jag trodde det skulle räcka för skyddet. Bitandet var inga problem, hon tyckte allt var lika roligt ... Hon hade däremot inte transporterat busen ..... ack ack, det gick och hon fick en sexa kommer jag ihåg och lydnaden gick faktiskt också över hövan bra - hon var godkänd och iom att personsök tränats under räddningshundträningen i en massa olika miljöer och även i mörker så var det dags för henne att få följa med mej och jobba. Spännande ... hon var såå lycklig när vi åkte iväg.

Mikka, Gruffa av Ulfsäter

När Mikka var sju år kom Zack till familjen, Uzack av Ulfsäter. En mjukis, åh en så fin schäfer .... så vänlig och så perfekt. Han växte upp med Mikka och hon tog ledningen såklart, alltid Mikka först. Inte tänkte jag så mycket på hur det skulle påverka honom.

Mikka blev halt när hon var åtta år. Höger bakben släppte och ovansidan på hasen släpade i marken ibland. Först hände det någon gång i veckan och sedan oftare. Hon tittade förvånat på tassen men travade vidare som om det inte var något. Men jag såg och jag misstänkte och till slut var det inte annat än djursjukhuset som gällde. Hon hade fått en neurologisk sjukdom som gjorde att signalerna från hjärnan inte fungerade som den skulle. Den sk vingelsjukan hade hon fått. Inte ett fel på hunden för övrigt, pigg och lika galen som alltid. Lika pigg kl sex på morgonen när hon jobbat i tolv timmar som när hon började på kvällen ..... Jag testade en grej, satte på henne en hundstövel, hon gillade inte sådana. Men det gjorde att hon var tvungen att anstränga sej att lyfta upp foten och då fungerade det helt plötsligt. Samtidigt fick hon massage av en god vän som masserar och det höll i resten av hennes tjänstetid. Käraste Mikka .....


Zack, Uzack av Ulfsäter

Här är en bild jag tog i vintras då Zack bodde hos mej sina sista månader. Han hade kommit hem igen ... han var mager, han vägde 32 kg och skulle ha vägt ung 10 kg mer. Ovårdad och smutsig, en gammal och sjuk hund .... min älskade fina Zack, så många tårar som rann under de här månaderna, ögonen som jag såg in i, blicken som var undrande och slocknad men som jag nådde ibland och jag undrade så ... vad har du varit med om under alla dessa år käraste käraste vovve  ...  Att han kom tillbaka till mej igen är en historia som jag inte tycker passar här. Men jag trodde och hoppades så innerligt att han skulle få en fin sista sommar i alla fall. Det var allt jag önskade - några månader till! Med båt, bad, ungar och leva fint och framförallt slippa koppel, få vara fri och strosa omkring efter eget nöje och välbefinnande. Kanske jaga upp en och annan ekorre upp i trädet. Malin blev förskräckt, hon hade ju aldrig träffat en hund tidigare. Zack bara tittade på henne och lät henne vara och efter några dagar var de kompisar. Hade önskat honom en fri härlig tid med mycket mat och vård.  Jag kunde och ville göra allt gott för honom. Det gick ett tag, mycket mat, avmaskning, rengöring och mycket frihet mm men mer blev det inte. Han var för sjuk. Jag försökte ändå .... det hade kunnat bli fint ett tag ... men .... ja här kommer hans historia som ung ....

- x -

Så skulle Zack ta över stafettpinnen som tjänstehund. Tre valpar som alla senare i livet klarat sina tester och utbildningar över hövan och nu mjukisen Zack. Han som var som den mest perfekta sällskapsschäfer man kan tänka sej. Märkte honom inte men var alltid med. Gjorde sina lydnadspass så fint, bet så bra i ärmen och släppte när han skulle och på personsök var han överlycklig när han hittade figuranten. Jag kommer särskilt ihåg när min gode vän, polishundföraren Ulf Backman var med och var figurant åt Zack. Vi hade tillstånd att vara i ett färgvaruhus på natten och träna. Ulf stack in och gömde sej, jag och Zack väntade utanför och fick sen gå in. Eftersom jag kände lokalen visste jag att det var besvärliga fläktar därinne, hårda vindar åt alla håll som kunde förvilla Zack så när vi kom in satte jag honom ner en stund en liten bit in i lokalen och där fick han sitta och dra in ev vittring. Så fick han ge sej iväg. Jag hörde på hans andning att han hade svag vittring. Lätt tänkte jag, sedan blev det tyst. Knäpptyst .... så hör jag Ulf fnysa och skratta, han skrattade högre och högre och en hund gnosade och lät ... konstigt ....

 Förklaringen kom, Ulf hade krupit in under några hyllor och låg tätt efter golvet, även han visste att det skulle till noggrannhet från Zack att lösa vittringen i det besvärliga fläktsystemet.

Zack hade kommit i full fart, stannat, tagit in Ulf, kommit fram, börjat sätta sej ner för att markera figurant men tydligen ändrat sej. Zack la sej ner istället, började krypa in till Ulf under hyllorna och startade ett gonande av sällan skådat slag. En stor schäfer, bestämd och på jakt ändrar sej när en person intagit mysställning under några hyllor ... skit samma om det är mörkt, att mysa är alltid gott .....

Ja det var det .... vi fick börja om från början med träningen, stående, hukande, sittande, på knä och till sist liggande figurant så efter några träningar var det okej igen. Skyddsträningen var sådär men ganska bra. Ulf trodde nog att Zack skulle klara L-testen. Men icke, mjukisen Zack ... började hyfsat bra på hälsande och på förmålsintresset men när sedan hoten kom då tyckte Zack att det skulle nog jag få reda upp. Han backade inte men gjorde ingen ansats att gå fram, han gjorde inget alls. Satte sej bara ner och tittade. Till slut bröt vi testen och en av testledarna sa att en sådan hund, en sådan schäfer skulle han väldigt gärna vilja ha då han blev pensionär ... ridå ner ....

Vad göra ... ringde uppfödare till Ulfsätters kennel Lars Hammar. Han sa att en bror till Zack just då var hos polisen för test och att något polisdistrikt hade honom. Han var L-testad, prövad för tjänst inom polisen. Ringde ägaren, jo det stämde men de skulle få tillbaka hunden, så jag fick gärna köpa honom om jag ville, för lillkillen i familjen hade blivit allergisk och de kunde inte ha honom kvar.

Så kom Elwis hit, helbror till Zack, och jag gjorde något jag många gånger ångrat - jag sålde Zack .....


Elwis var min sista tjänstehund,, den fjärde i raden. Vi jobbade på nätterna. Vi levde ihop, jobbade, sov och delade livet. Tror inte jag lämnade honom annat än när jag var på någon resa för en kortare tid. Han var med överallt. I stugan badade han tillsammans med barnbarnen o levde ett bra hundliv och på vardagarna tränade vi och på nätterna som sagt, då jobbade vi. Han var utbildad i tjänst med personskydd som specialitet och var dessutom väldigt duktig i personsök, lydnaden var alltid sisådär men man kommer vidare med sjuor och åttor i poäng också.

Alltid var han med då jag fotade. Alltid lös utom då han fick vittring på vildsvinen, då var jag tvungen att koppla upp honom för han hade inte vett att stanna hos mej då. Jagade iväg en stor galt en vinter och for in i snåren uppe vid höjden här bakom. Ståndskall och kom tillbaka till slut haltande. Men jag tror han måste ha sprungit in i en sten el något träd för det var en mjukdelskada som gick över på några veckor.

Elwis var grundtränad när han kom till mej, den första hund jag ägt som jag inte haft sedan valptiden ... jisses en sån bökig hård hund ... han hatade mina katter dessutom. Han hade varit med om så mycket konstigt så det var jättesvårt att få kontakt med honom. Jag har funderat många gånger på vad som fick honom att skärma sej från livet - från folk .... Han bara såg bort ..... han testade om det gick bra att strunta i mej, men se det gick det ju inte. Jag ställde mej framför honom på knä och tittade, jag tog på honom, lyfte tassarna och pratade till och med honom hela tiden. Stirrade aldrig honom i ögonen utan pillade dag som natt på honom, riktigt inspekterade öron, hals, strupe, mage ja allt möjligt bara för att vara nära. Lös fick han vara från dag ett och det var knepigt tyckte han. Främmande plats och ingen som ryckte i halsen. Han var sönderryckt i halsbanden dessutom, undrar vad de hade gjort med honom. Han var dessutom hes de första månaderna.

Trängde mej på honom samt gick ifrån honom titt som tätt så att han var tvungen att komma efter för att inte bli ensam, för det ville han verkligen inte vara. Så när han kom och slog sej med ryggen mot mej, stirrande utåt så gick jag, han kom efter och satte sej och jag bytte till en annan sten, stol el vad det var. Efter en tre fyra månader av stirrande bort från mej höll han kvar blicken när jag tokflyttade på mej så konstigt och då kikade jag tillbaka, log och gav honom en jättekram. Han såg nästan generad ut men tog emot den. Sedan lekte vi, sparkade boll och kastade pinnar. Ingen hade kastat en pinne åt honom så att vrida iväg en pinne då och då var han jättelycklig över. Enmanshund ... har ni hört talas om det? Ja det blev han. Det enda som var synd var att han inte tålde katterna så de fick gå in och ut i eget rum och vara ute på nätterna .... efter ett halvår utan hund kördes han upp och var klart godkänd! Jobba jobba jobba ..... han blev fjorton år ....  

- x -

Glömde nämna en hund, lille Pasco, Heratorpets Pasco.




Han var en lagom, gråbrun liten valp som vi blev fodervärdar till. Han var bara 8 veckor då vi hämtade honom hos Monika Sasse på Heratorpets kennel. Stora Elwis var väldigt nyfiken och rätt bufflig. Men det visade sej att den lille tålde den hanteringen riktigt bra. Han var nyfiken, kavat och visade tidigt att han gillade att spåra.




 Så småningom var det helt okej för Elwis att ha fått en liten polare. Pasco satte sej aldrig upp mot honom men testade gränserna då och då. När det inte gick som han ville knatade han iväg och gjorde något annat innan det blev en situation. La mej sällan i deras snack för man såg ju att hade Elwis menat illa så hade det varit mer direkt på något sätt. Pasco växte och han var, liksom Mikka på sin tid, med på plan och i skogen och gjorde allt som en liten valp och unghund ska göra och blev en mycket trevlig hane. Han var en mycket okomplicerad hund, faktiskt den ende jag haft som jag inte kan komma ihåg hade några större hyss för sej. Annat än när han öppnade alla julklappar som låg framme förstås. Jag och Elwis sov den utmattades sömn efter en jobbarnatt och Pasco var inte ett dugg trött så han fixade lite egen underhållning. Nå, det var ju mitt fel egentligen, inga paket ska ligga framme för små nyfikna ögon och nosar. Han tuggade fram både sin och Elwis julklapp allra först och avslutade med medarna på små vaggor som mina tvillingbarnbarn skulle få i julklapp .... Jo en sak till kommer jag ihåg, han gjorde flera gånger som hans pappa tydligen gjort enligt Ulf. Hans far, Elais Sigge Sig-Sack, kallad för Sack hade ibland en egenhet när han skulle in i bilen. Då Ulf öppnade baklucka och grind kunde Sack gå runt bilen, ställa sej framför och kika genom rutorna på Ulf ... precis så gjorde även Pasco ... skumt. Måste nämna här att Sack är farfar till de valpar som jag visar här sist. Deras pappa Tiger är alltså halvbror till Pasco och det är ju häftigt tycker jag. Alla tre är också polishundar .... och jag undrar vad det ska bli av småttingarna så småningom .... busar kanske ... *S*.

Det första spår vi la på riktigt, med sele och lina, gick perfekt och han hittade sin belöning. Beröm, massor av beröm och selen av. Då stack han iväg, letade reda på början av spåret och gick det en gång till. Han var så lycklig när han kom fram till samma mål som tidigare, att det var en fröjd att se.




Jag blev sjuk, fick en stroke, och Pasco fick flytta hem till sin ägare, Ulf Backman. En god vän tog hand om Elwis liksom en annan tog hand om Lilleman, katten. Pasco testades senare för tjänst och blev så polishund i Värmlands län. Jag önskar jag visste var han finns nu ..... den lille. Här sitter han tillsammans med sin far polishunden Sack.



- x -

 

Jag bättrade på mej, kom i tjänst igen så småningom, men jag kunde inte jobba som hundförare längre. Stroken hade satt sina spår. Elwis togs ur tjänst och tillbringade sina sista år som min alldeles egen polare med lite lagom träning då och då för att pigga upp. Han fann sej och vi hade flera fantastiska upplevelser tillsammans.


Här hade Elwis fått vittring på rådjuren som gick något hundratal meter söderöver. Ett NEJ, räckte för att sitta kvar.


Elwis, Utz av Ulfsäter
En gång for han iväg över gräsmattan och ner i slänten och där fick han tag på en grävling .... vi begravde den dagen efter. Inte bra! Efter det hägnade jag in en stor del av gräsmattan och när jag inte var ute fick han vara där. Hade bara ett vanligt gunnebostängsel men icke att han hoppade över fast han var duktig på att hoppa.


Vi var ofta ute och strosade han och jag. Då och då hela dagar och fikade gjorde vi. Han älskade frolic, dessa kunde han "ligga död" för. Har en bild där jag tog med en liten termos till mej och GLÖMDE frolicen. Kolla blicken!


Han var väldigt cool Elwis. Strövade omkring och när jag la mej ner för att fota lite macro så satte han sej ner och suckade .....


Ser du blicken? Undra sen över varför jag saknar honom .....

På höstarna plockar alltid en kompis och jag tranbär. Det är tidsödande och man är kvar långa stunder vid samma mosse. Man blir trött i ryggen. Elwis blev trött som bara den ...


Men då och då kollade han var jag var ....


Förstår du varför jag saknar honom ..... sista bilden tog jag tre månader innan han fick somna in. Gammal, 14 år gammal, trött och ont ... livet var inte skoj längre ....


- x -

Nåväl, var med några mycket goda vänner till Louise utanför Lungsund häromkvällen. Hon har Spårmarkens kennel. En uppfödare som siktar på sundhet framför allt. Det säger sej självt att om man har något i skallen kan vinklar o dyl inte ha företräde i avel. Även om det är ett plus förstås.

Min gode väns hund Tiger, polishund i Örebro län, har blivit pappa till elva valpar ... (11!). Mamma heter Rohte och är en vacker mörk tik som mentalt testats mycket positivt.  Liksom hennes syskon.


Rothe hade två polare hemma, en av dem Diezel var en vacker ung hane som verkar bygga på sej och bli, inte bara huligan, utan dessutom en vacker hane.


Så fick vi då gå in till småttingarna. 10 dagar gamla, i ögovrårna glipade det lite här och var. Blå blå små barnaögon klurade lite. Hur kan något få vara så sött .....





Vad säger man ..... *suck* .... schäfervalpar alltså!








4 kommentarer:

  1. Jätte fint skrivet mamma! Som jag sa på skype så har du fångat kärnan i hundarnas personligheter helt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Daniel, jag saknar dem faktiskt allihop. /mamma

      Radera
  2. Visst är det farligt att titta på små valpar när det rycker i hundtarmen.Jag är i samma situation. Förlorade min älskade Berner Sennentik strax för jul, så det har ryckt rätt länge nu. Har en kennel nära mig och där skulle det födas valpar i slutet av juni. Det blev två dödfödda tikar. Nu har jag återigen väntat på en ny födsel. I söndags föddes det sex valpar där, men det blev bara hanar och jag vill ju ha en tik. Otur igen alltså.

    Följer dig för att se hur det går för dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar hur det går för dej Marianne, har det blivit någon vovve än? /mvh Iréne

      Radera